Rodrigo Garcìa

Rodrigo Garcìa (es)
Garcìa är en av de mest prominenta dramatikerna
i Spanien och internationellt. Men hans egna
uppsättningar lever ett eget liv i förhållande till
de hyllade dramerna med titlar som: Conocer
Gente, comer mierda (Meet People, Eat Shit)
(1999), Haberos quedado en casa, capullos
(You Should Have Stayed at Home Idiots)
(2000), Aftersun (2001) och Compré una
pala en Ikea para cavar mi tumba (I Bought
a Shovel in Ikea to Dig my Grave)(2002).
Garcìa, uppvuxen i Argentina, gör teater
som liknar performance. Han projicerar texter
på väggen istället för att låta skådespelarna
uttala replikerna. Hans provokativa teatergrupp
heter La Carnicería Teatro, slakteriteatern. 2009
belönades han med Prix Europe Nouvelles
Réalités Théâtrales—Europas finaste teaterpris.



APROXIMACIÓN A LA IDEA
DE DESCONFIANZA
I Aproximación a la idea de desconfianza (Approaching the
idea of distrust) utför aktörerna handlingar, hissnande bilder
nära surrealismen men med högst aktuella politiska sentenser.
Pas de deux med hönor, nakna kroppar insmorda i honung
och en hel skock blodiga människor i en blöt hög mitt på sce-
nen. Starka provocerande bilder—stor scenisk poesi av en av
Europas största teaterpersonligheter.

Fanny & Alexander

Här presenterar jag programmets alla gästspel ett i taget:




Fanny & Alexander är en välrenommerad
teatergrupp från Ravenna i nordöstra Italien.
Gruppens konstnärliga kärna består av regissören
Luigi de Angelis och dramaturgen Chiara
Lagani. De har ett mycket säreget bildspråk
som hör hemma lika mycket i modets och
konstens värld, som hos teatern. I Fanny &
Alexanders arbetsmetod ingår att djupdyka i
ämnen i fleråriga studier. Vi introducerar dem
med två föreställningar. Varav en helt ny.

NORTH
Näst sista delen i en större cykel kring filmen Trollkarlen från
OZ (versionen från 1939 med Judy Garland). Avstampen är
denna gång den snälla häxan från norr. (Ni minns kanske
att Dorothy råkade döda den onda häxan från öst när huset
kraschlandade?) Föreställningarna East, South, är redan ska-
pade, även Disconsert for Dorothy, HIM, Kansas.

DRAMATISKA INSTITUTET 29/10 20.30 , 30/10 20.45

EMERALD CITY
Emerald City som är föreställningen om Smaragdstaden, sta-
den där Trollkarlen OZ bor. I Fanny & Alexanders tolkning är
trollkarlen samma som i HIM, dvs, en liten Hitlergubbe…

DRAMATISKA INSTITUTET 30 –31/10 19.00

Heine Røsdal Avdal & Yukiko Shinozaki (be/no)

Här presenterar jag programmets alla gästspel ett i taget:



Heine Røsdal Avdal presenterades på 2006 års
festival och var med deepblue på TUPP på Uppsala
stadsteater. Avdal och deepblue undersöker mötet
mellan föreställning och publik. Vems fantasier
behandlas, hur kan man skapa möten. I Avdals
verk finns ofta en present, en överraskning.



FIELD WORKS
Field Works är en platsspecifik performance för en åskådare i
taget. Avdal och Shinozaki undersöker denna gång opersonli-
ga rum som är förknippade med marknadsekonomin. Det kan
vara ett kontor, konferenssal eller som här—ett hotellrum.
Varje plats får sin egen samling rörelsematerial.
Hur kan dansaren och åskådaren absorbera ett system
lika mycket som de själva blir absorberade av systemet i sig?
Detta är en exlusiv förpremiär.

CLARION HOTEL STOCKHOLM
27 – 31/10 M–F 15.00 – 21.00, L 12.00 –18.00
1 PERSON/HALVTIMME

deepblue

Nu närmar sig festivalen

Jag är nyss hemkommen från Island och en liten fin festival som heter Lókal. Jag har massor att berätta men nu är fullt fokus på vår egen stora, magnifika festival här hemma. I dag kom affischen. Vi skickar iväg pressmeddelanden och jag bjuder in internationella kollegor.

ps
Markera den 2 oktober i kalendern. (17-19) Då har vi ett event på Dansens Hus där vi går igenom programmet och bläddrar i den då pinfärska tidningen. Vi bjuder på bubbel.
ds

Den första hälsningen till Ono.

Det var till minne av atombomberna 1945 en demonstration på Norrmalmstorg.

Den första hälsningen till Ono (2)

Plats: Norrmalmstorg 6 Aug 2009. På bilden: Emelie Johansson.

homage till Yoko Onos Cut Piece

Daniel Andersson genomförde sin andra homage till Yoko Onos Cut Piece. Denna gång med Andrea Svensson i rött och svart, inte vitt. Detta skedde på PP och WISPs kväll i Kulturfestivalens bar. Festens tema var lek och skoj. Hela havet stormar, tipspromenad, hopprep och fiskdamm. Mycket lyckat och kul, men med denna mycket seriösa och farliga performance som kontrast blev det allvarliga ännu allvarligare och det skojiga - skojigare.
Foto: Jonas Jörneberg.

Drodesera

Festivalen hittar ni här.

Cosmesi imponerade stort på mig.

Mitt i bland alperna har man byggt en tältstad med bar, restaurant, Kaffebar osv

I FIES pågick festivalen Drodesera.

Har en bild från en scenisk installation av hyllade Santasangre.

En promenad mot FIES

I ett nedlagt elverk har 5 scener byggts.

Ny titel i Biblioteket

Romeo Castelluccis storverk i tre delar: Inferno, Purgatorio, och Paradiso ur Dantes Gudomliga Komedi. Den har spelats på de största festivaerna men läggs nu ner på grund av en tragisk olycka där en av Societas Raffaello Sanzios tekniker omkom. Således kommer aldrig detta verk visas i Sverige. Sorgligt nog. Men nu har vi chansen att se en fantastisk filmatisering.

Arte har producerat den
Här är Raffaellos hemsida

Drodesera

En fantastisk liten festival i norra Italien. I år med tema nordens ljus.

In-Presentable

Nu är jag i Madrid på en liten festival som kallas In-Presentable som äger rum i ett märkligt kulturcenter i centrala Madrid som heter La Casa Encendida. Stället är udda eftersom det ser ut som en bank. Man saknar egentliga scener men man har en inglasad innergård och en mängd konferensrum och gallerier. Initiativet är helt privat och alla pengar kommer från en – bank. Så ur ett svenskt perspektiv är allt lite konstigt. Festivalen har pågått sedan 2003 (lika länge som Perfect Performance) men här har man en festival varje år, således är detta sjunde upplagan. Är man superintresserad finns de första fem åren presenterade i en bok med medföljande DVD. (se tidigare bloggpost) Det som gör just den här festivalen intressant är curatorn Juan Domínguez. Han är själv konstnär och har en tydlig agenda med sin festival. Han vill odla en scen i Madrid och Spanien med samtida experimentell scenkonst. Begränsningen är att han är en del av en konstnärig riktning som mer eller mindre dominerar programmet på festivalen. Mårten Spångberg, Mette Ingvartsen, Xavier Le Roy, Bojana Cjevic, osv. Vi pratar konceptuell dansperformance. Förvisso har detta fält varit ett av de mest expansiva sedan mitten av nittiotalet men synsättet blir i längden lite trångt.

Men denna festival eller satsning är ett av de mer lyckade eftersom de har en tydlig vilja, en klar agenda och dessutom placerat sig så att man egentligen inte presenterar ”kvalitet” eller produkter utan sökande, experiment och processer så man slipper hela den tyngande diskussionen om vad man presenterar och varför. Antingen är du intresserad eller inte. Klart så.

Jag är intresserad och spenderar en vecka här med tre föreställningar om dagen och en massa diskussioner. Detta år är fokuset på ett projekt lett av Xavier Le Roy kallat ”Six month in one location”.

http://www.facebook.com/event.php?eid=93971802349

http://www.in-presentable.com/

Nya böcker i the Perfect library

Ny bok i the Perfect library

Biljetterna är nu släppta. Programmet är osannolikt bra.

Da Old School Action Painter

Anthropometries of the Blue Period and Fire Paintings från 1960

Yves Klein -
Uploaded by MELMOTH. - Full seasons and entire episodes online.

Action Painting

På Salong Giraff igår bjöd Bogdan & Carina på Action Painting workshop. I en inplastad bur släpptes publiken in en och en för att få testa på den hederliga gamla formen med rötter tillbaka före happenings. Kladdigt snabbt och ofta snyggt faktiskt. 

Ny bok i the Perfect library

Ny puff i the Perfect library

Programmet är här!

Programmet finns nu här:

www.perfectperformance.se

I morgon släpper vi vårt bästa program!

I morgon går vi ut med ett pressmeddelande och lanserar en ny hemsida - men framförallt släpper vi höstens stora program. Festivalen äger rum 23-31 oktober. På Stockholm Stadsteaters co/ scen, Kulturhuset, Dansens Hus, Dramatiska institutet, Teaterhögskolan och Clarion hotell. 

Vi vågar lätt påstå att detta är vårt bästa program hittills.

Temat är teater. Och inte.

Superamas spelar in film.

Kris Verdoncks dansare

I ett galleri står en naken motor. Den sätts igång med en öronbedövande smäll och 200 hästkrafter snurrar runt i rummet i ett bensinindränkt muller. Trots att det är en Alfa Romeo motor kallar Kris Verdonck den för en dansare och en hon. Installationen heter helt enkelt Dancer #2.

Tristero/Transquinquennal & Antonia Baehr

KunstenFestivaldesarts i Bryssel har under en längre tid varit en av Europas viktigaste festivaler. Av två skäl, 1) Belgien har riktigt bra scenkonst att visa upp. 2) Här han man presenterat nästa generation stora. (Här visades många föreställningar först.)

Än idag flockas festivalgeneraler och curators här under maj månad. Men luften har gått ur. De stora här är samma stora som i Avignon, Romeo Castelluccis Dante trilogi eller Forsythe Company. Medan de mer okända förblir små, allt som oftast. Min fokus flyttas mer och mer mot andra bra festivaler som Santarcangelo i Italien eller Steirischer Herbst i Österrike. Här flockas visserligen inte nämnda generaler, så nätverken är inte lika vida, men å andra sida ser man det senaste, potentiellt intressanta verken. Prestigefestivaler med muskler finns så många.

Igår såg jag två föreställningar och jag verkar hittat helgen där de politiskt korrekta verken flockas. (I en Brysselkontext) Jag såg Tristero/Transquinquennal “Coalition” det är två Brysselbaserade kompanier som valt att arbeta ihop kring temat olyckor och teater. Det är en underhållande smörja som stryker medhårs och lider av idébrist. Enda anledningen att de är med är nog för att ett av kompanierna är fransktalade och det andra flamländskt. Det skulle förklara varför de är där. Men varför är jag där?

Betydligt intressantare är nästa föreställning av en för mig nyupptäckt Antonia Baehr – en tysk Berlinbaserad performanceartist som jobbar gender-problematiken, på ett subtilt och intelligent sätt. Föreställningen heter skratt “Rire” och är en djuplodande studie i vänners och familjs olika skratt. Baehr är en begåvad aktör och levererar en imponerande, nästan ekvilibristisk skrattkonsert. Jag lämnar teatern full av frågor. Precis som jag vill ha det. 

Rotor heter de som inrett

Årets festivalcenter

Årets festivalcenter är nybygda Les Birgittines.

Ny Dvd

I en butik med en blandning av konst och porr hittade jag denna...

Här kan man fördjupa sig i optimism.

”An Anthology of Optimism" & "Walk Talk Chalk”

I går såg jag två föreställningar. Ett nej, och en ja, kanske.  Pierre Droulers ”Walk Talk Chalk” och Victoria/Campo produktionen ”An Anthology of Optimism” av Pieter De Buysser & Jacob Wren.

Pierre Droulers är en av konstnärligledarna på den franska Charleroi/Danses, the Centre Chorégraphique de la Communauté française i Bryssel. Jag kan tänka mig att han är med i festivalen, där nästan alla tunga inhemska namn är flamlänska, av politiska skäl. Detta är en tvåspråkig festival, vilket i sig är en politisk manifestation. Droulers arbete håller inte på den här nivån – det spelar ingen roll om han studerat för Grotowski, Wilson, Béjart och Paxton, (som han namndroppar i alla texter.) De är åtta dansare på scenen och i första halvan råder nära nog totalt mörker. De väser fram texter och frammanar rökridåer, sedan lossnar de svarta tygfonderna och bakom dem är det vitt, nu ser vi dansarna och vad de gör. (Kanske var mörkret bättre?). I programbladet står det att de söker efter rörelsens ursprung och titeln anspelar på rörelse, tal och plats. Rörelsens ursprung visar sig vara breda utåtvridningar och vanställda promenader om man frågar Droulers.

 

Motsatsen till Droulers stiliserade undersökning i svart och vitt är Pieter De Buysser & Jacob Wrens föreläsningsföreställning ”An Anthology of Optimism”. Upplägget är enkelt, en urbota pessimist och en förhoppningsfullt filosofisk optimist träffas och pratar, undersöker och bearbetar frågor kring vad optimism är under tre års tid. Sedan gör man en föreställningsföreläsning i ämnet.  Dramaturgiskt och teatermässigt är det riktigt bra hantverk. De verkar spontana och ger intrycket av att de verkligen står för sina positioner. Det är upplysande, småputtrigt underhållande. Min invändning är att pessimisten Wren får för stor del av kakan eftersom det är han som skall omvändas. Idéerna är bra. Hur kan man vara en "kritisk optimist" idag, och vad är det? Viktigt och potentiellt världsförbättrande.

Kaaiteaters nya foaje.

KunstenFestivaldesarts

Nu åker jag på en femdagars trip till Bryssels stora festival, KunstenFestivaldesarts. En årlig resa jag brukar göra. Jag ser fram emot att se Jacob Wren, Jerome Bel, och Romeo Castellucci och en massa annat. Jag skall ha bra möten med Tim Ethells och andra och hälsa på WP Zimmer i Antwerpen. Jag kommer att försöka rapportera mina upplevelser här...

kolla här

bra blogg här