God jul

Nästa år blir fantastikt perfekt.

Getrude Stein - ett friskt källvatten

I helgen var jag "moderator" på MIT-DEMO. En plattform i Malmö, initierat av skandalteatern Institutet, för möten och diskussioner med konstnärer ur olika sammanhang. De inbjudna grupperna visade ofärdiga stycken, (vad är egentligen en färdig föreställning?) man pratade och drack öl. Ett trevligt och viktigt upplägg. Att man sedan kallar sammanhanget för en festival, får man ta med en nypa salt. Men att tvinga på ett tung filosofifilt  med Zisek och Lacan på och temat Real Action gjorde tillställningen lika förtryckande som förvirrande. 

Kanske är det därför den danska forskaren Laura Schultz föreläsning om Gertrude Stein som grund för begreppet postdramatisk teater framstod som ett glas friskt källvatten i öknen? 

Gertrude Stein var, för dem som inte vet, en centralfigur i det tidiga avantgardet. Hon förknippas lättast med litteraturen och konsten eftersom hon skrev både biografier om nu kanoniserade konstnärer (Picasso), romaner, poesi och till och med kokböcker. Och Schultz kallar henne för den felande länken i den moderna teatern. Jag har i och för sig svårt att smälta det eftersom man på ATW använt henne som grund för begreppet postdramatisk teater. Att Wooster Group och Robert Wilson sätter upp hennes stycken är förstås ytterligare tecken på tyngd. Men lik förbannat, läs hennes texter, själv skall jag nu djupdyka i Steins universum fullt av ordlekar, filosofi, och kanske framförallt, ett då helt nytt sätt att betrakta läsaren/publiken som medskapare till verken. Old news? Visst. Samtida? Hell yes!

Play, play every day, play and play and play away, and then play 

the play you played to-day, the play you play every day, play it 

and play it. Play it and remember it and ask to play it. Play it, and 

play it and play away. Certainly every one wants you to play, 

every one wants you to play away, to play every day, to play and 

play, to play the play you play every day, to play and remember it 

and ask to play it and play it and to play away and to play every 

day and to-day and all day. That’s the way to play, to play every 

day....  

(1911). 

Laura Schultz

Wikipedia: Gertrude Stein

Ny bok i the Perfect library

Ny bok i the Perfect library

Ny bok i the Perfect library

Husgud (Laurie Anderson)

Laurie Anderson. Oj var ska jag börja. Hon är ingen barndomsidol. Konstigt nog, jag var i rätt ålder när hon slog igenom 1981 med ”O Superman”. Jag var då 11 en ålder där man har stenkoll på listor, musikprogram och vad polarna gillade. Nej, då var det Michael Jackson som gällde. ”O Superman” låg på listor trots sin filosofiska tyngd. Nej, jag hittade Laurie Anderson via performancekanon långt senare. Hon är ett av de viktigaste namnen i performancehistorien. Hur kommer det sig?  Är hon inte musiker (popidol) i första hand? Jo, det skulle jag säga. Men hon har alltid kallat sig för performanceartist och på 80-talet var hon den enskilt största bidragande orsaken till att begreppet performance slog med oerhörd kraft (kanske också Yoko Ono). När man kallar sina konserter, videor och skivor för performance-verk får de en delvis ny betydelse. Det har Anderson visat. Men hon är förstås också lika mycket historieberättare, poet, dansare, skådespelare, regissör och konstnär. Och filosof. Det är kanske denna sida som jag älskar mest, att hon är i grunden oplacerbar. Hon är bred och smal, gör konst, scenkonst och musik samtidigt. Eller kanske är det hennes kompromisslösa sida jag faller för? Hon gör det hon måste för att det är viktigt, inte för att bli sedd eller populär. Hon kommer med obekväma sanningar. ”Tänk er en ö full med TV- kändisar. Ingen ser den vackra solnedgången – alla säger: se på mig, se på mig.” ur ”Language is a Virus”.

 

Jag har funderat fram och tillbaka på varför det är så viktigt för mig att få hit Socìetas Raffaello Sanzio. Redan på den första festivalen var de tänkta att vara med. Då kunde de inte. Vi skulle då presentera deras redan klassiska ”Amleto” (Hamlet). Sedan bjöd jag in dem 2006 för att delta med Brysseldelen (#4) i "Tragedia Endogonidia" men de kunde inte då heller. Nu när jag hjälper till med internationell pogramläggning på Uppsala stadsteater är det faktiskt sant, nu blir det verklighet. ”Hey Girl!” spelar imorgon och övermorgon på stora scenen och äntligen förverkligas det som jag velat hela tiden: Att en vår tids viktigaste teatergrupper blir representerade i Sverige också. Det har väldigt länge varit så att många av samtidens mest tongivande kompanier spelat överallt utom här. Och jag tycker mig se resultatet av den isoleringen på vara scener. Vår teater är inte lika bra som teater på andra ställen. Punkt. Men visst, tekniskt sett, som hantverk hänger vi med bra men inte som konst.

Är det således storleken på kompanierna som gör att jag kämpar så för att få hit dem? Ja. Faktiskt. De är en del av en teaterkanon som vi inte är en del av. Med storlek kommer också en öppenhet hos publiken, man behöver tyngd för att våga lita på och ta in.

Men förstås inte bara deras kulturella kapital. Också det faktum att deras teater är så jävla bra och så annorlunda från vad vi själva gör, på många olika sätt. De har potential att verkligen vara en avgörande skillnad för hur vi gör teater i framtiden, så som Pina Bauschs dansteater hade inverkan på svensk dans.

Blodet droppar och svär mot fiktionen

Danjel Andersson utgår från “Sex in the Warzone” och försöker svara på frågan: Vad gör Kate Pendry? *

1. Hon provocerar.  

Scenen är mörk. Publiken sitter i Moderna Museets hörsal, det är nästan fullt. Ut kliver en svartklädd allvarlig kvinna. Jag har sett henne förut, men då var hon mer teatral, klädd som en död lady Di. Det första hon nu gör på scenen är att hon tar fram ett rakblad och skär sig i armen. Det går inget sus genom publiken, många uppfattade inte ens vad hon gjorde, andra tänkte antagligen att det var fejk – eller teater som det heter. Men just eftersom det inte är några stora gester, inget aj, och heller inget blodsprut. Men ni vet hur det ser ut när man skär sig på riktigt. Först ett snitt, efter en viss fördröjning börjar blodet sakta rinna. Och lika sakta börjar det gå upp för mig. Det blöder på riktigt, det är på riktigt. Och nog är det det som provocerar mest av allt. Verkligheten och det oåterkalleliga i att livet tar slut. 

2.  Hon berättar mörka historier.  

Sedan börjar hon sakta frammana en djupt sorglig historia där hon i sin desperata jakt efter ett händelserikt liv sexturistar i det forna Jugoslavien, i fattiga och krigshärjade städer bland trasiga och sargade byggnader och människor. Hon mäter sig mot kulhålen i fasaderna som en intensivt sökande turist i samtidens sjukaste inre. 

3. Kate Pendry använder sig av sin konst för att lyfta fram sina egna mörka sidor. 

Hon är sjuk, kan man tänka, men också charmig och fullt trovärdig. Hon använder sig av teaterns fiktionella ram och vi vet inte vad som är sant. Hon använder sig själv, den ambivalenta Kate Pendry. Hon spelar sig själv på scenen. Vi vet aldrig om hon verkligen gjort denna resa eller inte. Ambivalensen styrs av de eviga blodsdropparna. De är ju riktiga, verkliga. Är allt det? 

4.  Kate Pendry ligger på gränsen till det tillåtna. 

I “Sex in the Warzone” går Pendry över gränsen i sin historia, vi vet alla var moralens barriärer står. Det är inpräntat i oss sedan barnsben. Att gegga ner sig i andras misär är inte ok. Men tack vare teaterns metaforiska funktion blir hennes berättelse snarare en bild av allas vår frånvaro. Hur vi känslomässigt kan leva med att detta försiggår, just genom mediernas lånade metaforiska status. Vi kan se bilder, läsa reportage men ändå rysa av välbehag att det inte händer här, inte oss. Vi ser det som en exotisk kontrast till vår egen vardag. Vi lyckas till och med övertyga oss om att det är långt borta, även om det är mitt i Europa denna krigshärd ligger. Kate Pendry åker dit och myser. 

5.  Pendry använder verkliga händelser och personer för att visa oss våra egna mörka sidor. 

Det är på riktigt tycks hon säga. Hon ställer fram sitt eget sjuka jag som en spegel mot oss. Och blodet rinner. Det är samma blod som Marina Abramović blöder i “Rhythm 10”, där hon leker med en kniv genom att så snabbt som möjligt studsa den mellan sina fingrar, tills hon hugger sig själv, då tar hon en ny av de tio upplagda knivarna... och fortsätter. Pendry blöder däremot inte som Franko B, konstnären som kontrollerat och stiliserat använder sitt blod som om det tillhörde en bild, en installation. Kate Pendry blöder inte heller som man blöder på teatern, med låtsat blod och stora gester. Och inte som i Hermann Nitsch blodiga orgier, det är något annat. Han använder djurens blod och krossade tomater blandade med inälvor för att frammana äckel och förhöjd verklighet. En modern backanal där teatern möter ritualen. Pendry och Marina blöder för oss andra. De blöder för att vi skall lyssna och se dem - på riktigt. Och se oss själva. Vi blir inte bara publik utan även vittnen.

*Denna artikel skrev jag till Kunstbankens Kate Pendry - katalog. Kunstbanken ligger i Hamar, en timme från Oslo. Igår föreläste jag med fokus på dessa bloddroppar.

  

Italienska cykler

En intressant skillnad mellan den italienska frigruppsteatern och den svenska är att italienarna påfallande ofta gör stora projekt som presenteras som serier.  I Sverige tolkar vi ofta en klassiker i en uppsättning, vi väljer en tolkning. Socíetas Raffaello Sazios gör istället ett elva-delarprojekt om den grekiska tragedin ”Tragedia Endigonia” eller den pågående ”Gudomliga komedin”, där Romeo Castellucci delar in Dantes original (som grovt omtolkas) i tre delar: ”Inferno”, ”Purgatorio” och ”Paradiso”. Alla delar är fristående, men hör ihop. Jag kommer att tänka på den dramaturgi som amerikanska tv-serier har. Man kan kliva in i ett avsnitt och hänga med, men det är mer berikade att följa en hel serie från början till slut och se hur karaktärerna utvecklas. Andra italienska grupper som arbetar på samma sätt är Fanny & Alexander (ja, döpta efter Bergmans film) och Motus. Fanny & Alexander har redan nu fem delar klara i sin serie om ”Trollkarlen från Oz” kallad O-Z, (Dis-concert of Dorothy, Him, Kansas, Emerald City och East, nu saknas bara West, North och South). Motus är mitt inne i ett projekt om uppgivenheten hos ungdomar kallat "X.03 movimento terzo". Alla tre grupper gör både teaterföreställningar, filmer, performancer och installationer, helt beroende på vad man vill uppnå. De flesta av dessa projekt tar ett par år att färdigställa och eftersom jag inledde med att jämföra svenska och italienska kompanier avlutar jag på samma sätt. En uppenbar skillnad är att den bildrika teater som helt litar till verkets inneboende styrka, som helt saknar flirt och, skulle man kunna argumentera, kommunikation. En teater som liknar installationskonst mer än underhållning, denna scenkonst kräver en annan tyngd. Denna tyngd vinner italienarna genom att göra enormt genomarbetade och konceptuellt solida stycken där innehållet inte tuggas innan det serveras utan delarna presenteras sida vid sida, som ett bord med ingredienser snarare än en färdig måltid. Sedan är det upp till oss att sätta ihop verket (eller maträtten). Jag tycker påfallande ofta att styckena vinner på att filosoferas kring efteråt, mer än att avnjutas på plats. Denna tyngd uppnår de av att jobba på djupet. Långa processer kräver att innehållet tål att tuggas på.

Grymt program.

Vie scena contemporanea festival

En riktigt bra festival i Modena i norra Italien nära Bologna.

I SIGNAS sjukhus

En programpunkt på steirlischer herbst är danska Signa Sørensens (ni som följer Perfect Performance känner igen henne från Göteborg där hon byggde en värld under Hissingebron på festivalen ”Nordic Excellence” 2004. Eller från The Black Rose Project i Malmö.”The North Komplex”, ett sjukhus där publiken är patienterna. Signa själv är överläkaren. De andra skådespelarna är doktorer och sjuksystrar. Några är eviga patienter. I Graz är en vinge av det gamla museet (där även det übercoola festivalcentret är beläget) omgjort till ett nostalgiskt 50-tals sjukhus. När publiken checkar in lämnar de den verklighet som de känner till istället äntar de en sjukhusavdelning belägen i en stat med en president och 4.2 miljarder människor, och de officiella språken är engelska, franska och tyska. Huvudstaden heter Berlin. Man blir ombedd att lämna alla sina tillhörigheter, mobil, plånbok, kläder, skor - ja alla kläder. Istället får man sätta på sig gamla slitna sjukhuskläder. Det tar inte lång tid innan fiktionen blir verklighet. Vi får förklarat för oss att vi alla lider av olika svåra minnesförluster. Vi har alla varit här förut och vi får reda på våra namn. Jag heter Lester och verkar vara en trevlig prick som alla gillar. Vi får gå i olika former av terapi, gruppsessioner som skall lära oss bli goda samhällsmedborgare och ge oss tillbaka vårt minne. Vi blir bemötta med en vänlighet som snuddar vid övervakning. I femtiotalestetiken finns en hel uppsättning av regler som man får lära sig. 6 timmar är det kortaste tid man kan stanna, men man kan även boka in sig 12 eller 24 timmar. Vissa patienter verkar inte vilja lämna sjukhuset. Andra klarar inte av den tuffa disciplinen och blir vänligt ombedda att lämna sjukhuset.

Det som är intressant för mig med denna supermethodacting-värld, där skådespelarna lever sina roller i en dryg vecka, är hur narrativet fungerar, att jag själv måste ta reda på historien genom att interagera med verket. Att gränsen mellan verklighet och fiktion blandas. Det är också intressant att se hur snabbt man anpassar sig till dessa nya omständigheter och hur tydligt våra ”spel” i den ”verkliga” världen blir.

Smygtagen bild i väntrummet

Bunt nya böcker i the Perfect library

Inköpta i Graz.

På scenkonst programmet:
Signa Sorensen
Nature Theatre of Oklahoma
Giséle Vienne
Meg Stuart

Allt är målat grått i det gamla muséet.

Festivalcentret designat av raulaborberlin

Steirisher Herbst i Graz

En av Europas vassaste festivaler! Curatior Florian Malzacher lägger ett spetsigt och kunnigt program. Den konstnärliga ledaren Veronica Kaup-Hasler har stöpt om festivalen från en ganska mossig historia till denna radikala och vågade festival. Cred! Här samsas konstarterna och man fyller verkligen hela stan.
Hela programmet här

Kalle Anka Pocket 227, en otroligt rolig och kunnig performancetävling i Ankeborg!

Kalle Anka och performance

Kalle Anka och performance

Kalle Anka och performance

Ny bok i the Perfect library

Robert Wilson

Det blir festival nästa år!

Inpex gjorde tårtor i form av skivspelare. Och man spelade akustisk musik. The DJ is dead?

Heiner Goebbels gav en fantastiskt bra, klar och intressant föreläsning. (Snart kan ni höra den här...)

Jules Buchholtz gav sin performance Beloved the one who’s sitting down, en vacker meditativ och stilsäker uppvisning av den enskilda individens drivkrafter. 15 personer stod still och visade upp någonting de sätter högt värde på - så länge de orkade.

Konstnärskapet i fokus

Min inställning till teater bygger på att fokusera på konstnärskapet och dess idévärld snarare än hur bra eller dålig en uppsättning/föreställning är. Om den fungerar eller inte är då inte det mest intressanta. Att följa och förundras över ett konstnärskap är hela grunden för mitt teaterintresse. Därför blir jag glad när sådana initiativ tas, när teatrar eller festivaler uppmärksammar enskilda konstnärskap. I Norge görs parallellt två sådana presentationer, (som ju annars är vanligare i konstsammanhang). Dessa två initiativ behandlar Baktruppen och Kate Pendry. På Black Box teater i Oslo vigs en helg åt Baktruppen på Bakkanalen 27-29 november. Kunstbanken i Hamar gör en festival kallad "Kate Pendry -Norwegian Good 1998-2008" mellan 24.10.08 – 02.11.08. Starka initiativ med rätt fokus. Tack.

Kunstbanken


Blackbox

Pionjärprojekt

Sista tiden har varit har varit extremt hektisk. Jag vet inte om du har sett schemat för Giessen syndromet men det har varit tätt med festivalen i Göteborg där både Gob Squad och Rimini Protokoll var representerade och sedan två riktigt bra veckor på Dramatiska institutet. (Där först jag och Florian Maltzacher pratade och visade video i två dagar sedan Otmar Wagner med sin performanceodyssé i två dagar och till sist Simon Will från Gob Squad.) Jag visste inte riktigt var det skulle landa eftersom jag inte visste vilka teaterstudenterna var. Eller var vi placerades i deras redan intensiva utbildning. Men så här efteråt tycker jag att det var en lyckad satsning. Jag är också mycket nöjd med att vi fick in 10 personer som kunde följa kursen, men som inte gick på DI.
Nu avslutar vi hela balunset med en titt in i nuvarande ATW. Allt vi har gjort hittills är att konstatera fenomenet. Vi har fått se vad som har hänt på ATW och funderat kring det både hit och dit. Och kanske viktigast av allt - jämfört med vad vi själva gör. Nu veckan efter Teaterhögskolans Departures kan vi verkligen fördjupa undersökningen.

När jag säger att detta projekt är ett pionjärprojekt så menar jag det verkligen. Jag vet att alla hela tiden skriker: ny! nytt! världspremiär! nyskrivet! osv. Till förbannelse. Men jag menar faktiskt inte innehållet. Det är ju rätt gammalt. Hans-Thies Lehmann skrev sin bok Postdramatisk teater 1999. Man kan argumentera för att att vi är sena. Jag menar snarare strukturen på projektet. Att skapa ett övergripande tema och bjuda in andra att fördjupa sig i det, med oss. Att använda oss av redan befintliga, väl fungerande strukturer som Uppsala stadsteater, Göteborgs Dans och Teaterfestival och DI osv istället för att presentera allt själva. Det är ett svårt pionjärarbete som kräver mycket jobb, (och Dramaten vet hur lätt det faller isär), men om det (istället) faller väl ut så kan detta vara lösningen på hur vi kan bryta den svenska teaterns isolering.

Ny bok i the Perfect library

Fotbollsmetafor

Jag har känt till och intresserat mig för Gob Squad sedan 2000 då jag såg Safe i Zagreb. Jag har aktivt jobbat på att få in dem i festivalprogrammet, men också bredare, introducera deras kontext i Sverige. De är en del av mitt stora projekt Giessensyndromet. Alltså trodde jag att jag kunde dem. Jag har ju sett deras föreställningar. Men så mitt i vårt frukostsamtal nämner Sara att Gob Squad jobbar som ett fotbollslag. Jag frågar kort vad hon menar men får ingen rätsida på det. Vi fortsätter och pratar om LIVE om hur man gör för att skapa en verklig situation på scenen. (De jobbar egentligen hellre i andra miljöer än på en teaterscen). Jag undrar över hur det fungerar med de sex kärnmedlemmarna i gruppen. (Det är bara två gobbare i Göteborg Bastian Trost och Sarah Thom) men sex personer på scenen. Och nu klarnar fotbollsmetaforen. Det är inte en sökt sportmetafor för att skala bort kulturfernissan. Det är en precis beskrivning av hur deras kompani rent tekniskt fungerar numera, först av nödtvång men sedan för att det passar dem konstnärligt. Alla sex arbetar fram koncept och föreställning, men efter premiär är alla roller utbytbara. Precis som en startelva. Alla kan bytas ut, alla bidrar med, sin låt oss kalla det spetskompetens, men igen föreställning blir den andra lik. De har en stor "familj" runt sig eller låt oss kalla dem trupp, av konstnärer som kan deras arbetssätt som kan bytas in. Detta system tillåter dem att spendera tid med sina barn, ha en flexibel planering och gör deras konst alert och oberäknelig. Forza Gob Squad.

sex dagar i GBG

Sex dagar. Massor med jobb, intressanta samtal, katastrofer och några riktigt fina föreställningar.
Hur skall jag sammanfatta. Jag satt under en middag mitt emellan Gisele Vienne och Tim Etchells och pratade om buktaleri. Det var stort för mig. Giseles stycke Jerk kan ha varit en av de bästa förställningar jag sett. Överhuvudtaget. Jag återkommer med det när jag har smält det. Jag fick ett otroligt intressant samtal med Kris Verdonck. Jag hade inte sett hans konst tidigare och var inte hundra procent övertygad efter I/II/III/IIII. En otroligt meditativ lång och upprepande föreställning med fyra svävande ballerinor i en stor grotesk metallmobil. Jag tycker nu mycket om stycket efter att fått möjlighet att förstå det via konstnären. Denna film ledde oss in i hand verk:



Han är intresserad av linjär dramaturgi, utan konflikt, utan perepeti och helst utan början och slut. I Heart står en skådespelerska på scenen, hon har in vajer fäst runt kroppen. Plötsligt efter att bara ha stått still, dras hon tillbaka hårt in i en madrass i fonden. Hon ställer sig åter vid scenkanten igen och dras brutalt tillbaka, detta upprepas. Efter föreställningan får publiken förklarat för sig att maskinen är inställd på att dra skådespelerskan var 500 hjärtslag... hon flyger bakåt med kortare och kortare mellanrum, eftersom hennes hjärta slår fortare. Hon står lugnt och stilla för att sakta ned hjärtslagen. Men de slår obevekligen snabbare och snabbare, som livet.

I morse blev jag djupt imponerad av IRAA. Jag återkommer med dem och även Gob Squads fotbollsmetafor...

Nu är det dags

I kväll inviger Gob Squad festivalen i Göteborg. Alla förberedelser inför sveriges största teater fest faller på plats. Imorgon frukost skall jag prata med gobbarna om inspiration. Glöm inte att boka in DI. Lyx.

På fredag drar Sveriges största festival igång

Jag har hand om årets frukostsamtal på Göteborgs Dans och teaterfestival. Den röda tråden kommer att vara inspiration. Jag har bett konstnärerna ta med en filmad verion av något som inspirerar dem. Jag kommer att prata med Kris Verdonck, Gob Squad, Gisele Vienne, Erna Omarsdottir, IRAA osv. Varje morgon 9.30.

Programmet är ovanligt tungt i år. (Tycker jag som jobbat med det). På fredag skall alla som kan försöka se Gob Squad och Kris Verdonck.
Gob Squad är ett Giessengäng och gör en riktigt bra Warhol-föreställning som gjort succé på Prater i Berlin.

http://www.festival.goteborg.se/

http://www.gobsquad.com/currentsubpage.php?id_project=34

Pappers programmet är här

She she pop

Lisa Lucassen och Ilia Papatheodorou från She she pop jobbade i två dagar med delar ur Uppsala stadsteaters ensemble och några andra deltagare. De djupdök i "Jaget på scen", med teoretisk och praktisk superkoll fick deltagarna en otroligt nyttig dos ATW. Vi hoppas kunna bjuda in She she pop snart igen.

Giessen syndromet är igång

Workshop med She she pop

Ny bok i the Perfect library

En vacker bok om den moderna teatern och Ravenna.

Ny bok och Dvd i the Perfect library

Fanny & Alexanders Ada projekt.

The Perfect library

Ny bok om Raffaello Sanzio

Fanny & Alexander

På festivalen hade det italienska teaterkompaniet med namn efter Bergmans film premiär på stycket East, på Drodesera spelades även Kansas och stycket Him. Alla ingår i den större cykeln om Trollkarlen från Oz. Det är verkligen ett intressant kompromisslöst projekt som gruppen gör och Perfect Performance kommer nästa år ha världspremiären på North. Den sista och avslutande delen i detta imponerande projekt.

Jag tog en bild av en vacker scen. Den lilla mobila spelplatsen föreställer ett rum på ett konstmuseum. På väggen hänger fyra olika berömda kvinnoporträtt. Vi blir vittnen till en kvinna, i Dorothys klänning från den klassiska filmen om Oz, och hennes förvirring, i crescendot börjar tavlorna snurra i våldsam fart. En otroligt vacker bild av en inre cyklon.

Francesca Grilli

Francesca Grilli: La seconda conversazione, den andra konversationen.

I en magisk skogsglänta dyker tre svartklädda typer upp. De tecknar alla teckenspråk och gesterna är tydliga, det ser ut att presentera var sin kärlekssång. En liten, pärla om tystnad och skönhet. Francesca Grilli är en ung och ny . Hon konstutbildad och det märks i de konceptuella styckena... Ett namn att föjla.