Vegard Vinge och Ida Müller är utan tvivel det viktigaste och vitalaste som norsk scenkonst odlat fram på många år. Det är inte att säga lite eftersom norsk scenkonst ligger före oss i allt. (Då pratar jag inte om institutionerna - de är fortfarande lillebror). Baktruppen, Jon Fosse, Verdensteatret, osv. Viktiga scener som BIT och Blackbox, osv.
Men dessa två. Vegard Vinge och Ida Müller. Oj oj oj. De kvalar inte bara in på europeisk nivå de mäter sig med de allra tyngsta.
Jag har precis sett deras monumentala tolkning av Ibsens Vildanden. Den spelades i sin helhet för första gången i lördags men var förberedd för Bergens festspel. Det blev också en av de största norska teaterskandalerna. Festivaldirektören tyckte att stycket var för långt. Han avbröt det mitt i och satte en tidsgräns på åtta timmar på fortsatta spelningar. Då hade man bara spelat en akt av fem. Att föreställningen innehåller hinkvis med blod och både kiss och bajs gjorde den skandalrusiga kvällspressen upphetsad. Och vips förvandlades en av de största teaterhändelserna i Norge till skvaller. Nu den 22 maj 2010 blir det således tvärutsåld premiär på Vildanden 2 The directors cut.
Men först det uppenbara. Deras precisa estetik. För mig dök de upp med Ett Dockhem för några år sedan. Även här ser man samma konsekventa estetiska värld. Deras universum är tvådimensionellt och kontrastrikt. Alla skådespelare bär gummimasker. Kroppsspråket är karikerat. De ser ut som en fejkad version av maskeradligan. Vi ser inga minspel, inget finstilt. Allt är platt. Det platta går igen i scenografin. Det mesta är konstruerat. Det är det ju oftast på teater men här är all konstruktion poängterad. Det mesta är gjort i papp och tecknat. Datorn, telefonen, kassaskåpet, fönster, dörrar. Och tecknat som i en barnbok. Varje steg varelserna tar på scen accentueras med ett stegljud, varje klunk de tar ur pappglasen - ett klunkljud osv i en otrolig arsenal av ljudeffekter. Alla repliker är inspelade. När den uttalas rör sig karaktären som en marionett. Tänk Paul McCarthy möter Ibsen.
Vinge och Müllers tolkning av Ibsens klassiker präglas av bubblande hat. Werles ägor blir här ett imperium styrt av synisk ondska. Den fascistoida logotypen W går igen överallt. Stackars Gregers Werle hunsas inte bara psykiskt han får lång utdragen stryk av sin far när han tackar nej till att följa hans fotspår. Stryk är något som går igen. Och med stryk följer blod. De slåss. Varje slag accentueras av höga knallar och ketchupflaskor sprutar teaterblod. Redan i inledningsscenen flödar hinkvis av blod där två neandertalare slåss i litervis av rödfärg. Att komma in från Oslos sommarljus in i detta blodiga inferno var en chock och jag kan inte minnas att jag varit så rädd på teatern förut.
Vegard Vinge är den ende som inte har någon roll i dramat. Ida Müller spelar Gregers. Vinge är någon slags borderline spelledare. (Tänk Foreman eller Kantor) Även han bär mask. Han går in och ut ur fiktionen och betonar ofta våld och otrevligheter. Allt på scenen är fejk. Men Vinge tar med sig det icke-fiktiva. Han pratar med förvrängd röst med publiken. Lovar att nästa scen är en höjdpunkt. I en av dessa reella scener lägger han sig på scengolvet, drar ned sina byxor och kissar sig själv i munnen. En onödig scen kan man tycka, men helheten behöver dessa okonventionella brott för att kunna bevara spänningen i fiktionen.
Hat, jag nämnde hat. Hatet är inte bara riktat in mot dramat, eller mot kapitalism eller ens mot maktmissbruk. Även Monumentet Ibsen både älskas av ansträngningen och hatas som mur, stoppkloss. Ibsen dyker upp som monster med lysande ögon och stönande stämma. Det är konventionen Ibsen de våldtar. Inte konstnären. Seriösa Ibsen, inte konstnären. Tänk på att Ibsen är norrmännens nationalskald. Vi har Strindberg eller Bergman. Med vårt kanonbegrepp delas med genrer som litteratur, måleri, film, poesi, tv och teater. Ibsen var Dramatiker. Punkt. Deras kanon är teater. Förstå hur illa en frigörelse behövs då.
Det finns ingen konvention som kommer undan. Alla attackeras. Bara scenernas längd, att allt upprepas minst tre gånger och tempot är bitvis extremt lågt. (Tänk Wilson). Mellan varje scen går ridån igen och musik dånar i salongen, ljuset går upp och publiken har en chans att komma och gå. Någon paus blir det inte. Man får komma och gå som man vill men släcks lamporna kommer du inte in förrän nästa scen. Och missa vill man inte, tro mig.
Det här är något av det bästa jag har sett. Några scener är så vackra, våldsamma att jag aldrig kommer glömma dem. Som när den galne Doktor Relling, som här blir en experimenterande psykopat, skjuter arbetare en efter en i en lång utdragen scen som slutar med en stor blodig människohög.
Eller som när familjen Ekdal presenteras som i en TV-såpa, avsnitt för avsnitt, berättas deras tafatta, enkla liv. I en otroligt fin scen får vi följa hur en frukost förbereds. Med fejkpappsked, fejktallrik och till och med fejkflingor. Precist. Roligt. Intelligent. En våning ovanför det patetiska hemmet skjuter sig Hedvig i huvudet. Flera hundra gånger. Blodet sprutar och en riktig and tittar på den studsande och blodsprutande figuren. I Vinges och Müllers version återuppstår Hedvig som en hjälte. En riddare.
När draken dödats - slutet gott allting gott - ville de stående ovationerna aldrig ta slut. När jag skriver detta har det gått tre dagar. Jag är fortfarande rusig efter upplevelsen av en av detta årtiondes största nordiska teaterhändelser. No Doubt.
Inlägg
