Ny tidskrift i the Perfect library

En flott samling manifest.

Manifest

I morgon åker jag till Norge. Man har bett mig prata om manifest och jag skall tala om varför vi tycker det är viktigt med manifest just nu. (Vi gjorde ett manifestnummer av Visslingar & Rop härom året.)

Essensen i det jag skall säga är detta:
"Ett manifest är nästan alltid polariserat. Man uttrycker en åsikt, ett ställningstagande och man driver en konstnärlig linje.
Det påståendet skulle kunna vara motsatsen till den svenska teatern."

Konst med kvalitet

Finns att köpa i Uppsala...

It’s a sign of life

Det är ganska många är sedan nu. Jag hade varit på den fina festivalen Eurokaz i Zagreb. På festivalen lärde jag känna en grupp som heter Showcase Beat le Mot. En av medlemmarna i de tyska performanceteatergruppen kommer ursprungligen från Kroatien. Vi hade varit hemma hos honom och tog sedan en promenad. Vi gick igenom en park som påminner lite om Vitabergsparken, den var rätt duktigt vandaliserad. Jag uttryckte en sorgsenhet inför detta faktum. Han tittade på mig och sa:

- It's a sign of life.

Jag tänker på det där fortfarande. Det var 2000. Jag blev liksom medveten om mina egna konventioner. Jag har lärt mig att det är fult att skräpa ner. Jag tänker på det där nu när jag står inför en av de nya affischpelarna i Stockholm. Jag skrattar först. Fram till för några år sedan var det tillåtet att sprida information om sina evenemang i Stockholm. Det fanns en slags tyst överenskommelse. Vi som ville göra reklam för våra kulturevenemang, klubbar och tidskrifter satte upp affischer på elskåp med tejp som lätt gick att ta bort. När det blev för belamrat togs de bort och vips, nya.

Sedan några år, åtminstone fyra nu, har staden sett till att deras anställda gatsopare också ska slita ned affischer, varje dag. Och sedan dess har den borgliga majoriteten gjort all affischeringen olaglig. Och man har inofficiellt gått ut med hot om indraget stöd om man affischerar, samtidigt som man sänker anslagen för fri kultur. Det logiska vore att höja stödet så att teatergrupper och andra arrangörer har råd med laglig affischering och annonsering. Istället utlovas nya platser att sätta upp sina affischer lagligt. Nu skrattar jag inte längre.

Ni måste fan skämta! Ska grupperna lägga sina småpengar på tryckerifakturor för att sätta upp sina posters på pluttiga reklampelare där Stockholms stads märke är större en den plats vi får trängas på? Det är fan pinsamt tydligt hur ni vill att staden skall se ut. Som Västermalmsgallerian. Nej inte min stad!

- It’s a sign of life!

Så ska det se ut!

Smygtagen bild av Okadas publik.

Publiken sover

I samtidsteatern ser man allt oftare att man försöker förhålla sig till sin publik som individer, en grupp individer. Inte som en massa. Man kan göra som Rimini Protokoll guida dem en och en i en föreställning eller använda sig av olika dramaturgiska strukturer för att lyfta fram dem var och en för sig. Själv hatar jag den typen av "Audience Participation" där man sätter sig i knäet på folk. Eller som Blue Man Group sätter skräck i alla i rummet genom att smeta blåfärg på någon enstaka. Institutet i Malmö bjuder in publiken på helhetsupplevelser där deltagande är naturligt i en klubbmiljö och andra testar att köra runt publiken i bussar, bilar eller båtar. Det finns många sätt. Men sanningen om att närvaron i rummet räcker som deltagande, den är just nu inte direkt i fokus.

Tankar som dessa for igenom mitt huvud då jag satt och såg på ett distanserat stycke av Okada. Det spelades på teatern som var årets festivalcentrum på Kunsten, Beursschouwburg, i centrala Bryssel. Toshiki Okada var förra årets sensation och han har nu fått möjligheten att presentera en premiär på Kunsten, inför hela Europas ögon. Denne unge japan har en metod där text och händelser inte har någonting (uppenbart) med varandra att göra. Stämningen är avspänd och årets stycke handlar om ledig tid "Free Time". Det är mycket text på japanska, så att det som faktiskt händer i rummet, där publiken är uppdelad på två, mitt emot varandra ställda sektioner, är att alla som inte kan japanska läser för att hänga med på översättningen. (På franska och flamländska). Jag som inte är bra på språk fokuserar på två saker, det som sker på scenen och - i publiken på andra sidan. Jag har faktiskt väldigt kul när jag ser hur några läser som dårar och således helt missar den rumsliga nivån av stycket. Andra somnar, ni vet, nickar till och kämpar emot sömnen. Det är en intressant rörelse som sprider sig när någon djupsover. Hela raden blir orolig. Jag fokuserar särskilt på en kille som verkligen kämpar emot sömnen. Japanerna på scenen andas av trots och punk - vi mot världen. Jag tror att de är säkra på vad de gör och letar inte efter bekräftelser. (Vilket är befriande i sig) Jag roar mig med att gissa vilka som kommer gå i pausen. Jag har rätt. Många går. Men inte min favoritkille. Nickaren. Han är vaken och alert hela andra akten.


Kunstens hemsida
Okadas grupp chelfitsch

Ny bok i The Perfect Library

Performance

Ny bok inköpt i Bryssel.

Experts of the everyday. The theatre of Rimini Protokoll

Call Cutta in a Box

Rimini Protokoll på Kunsten festivalen i Bryssel. Ett intimt samtal med Indien. Du kliver in i ett kontor. Telefonen ringer. Det visar sig snabbt att det lilla tråkiga rummet är fjärrstyrt från Calcutta. Tekokaren sätts på, skrivaren börjar mata fram en bild och allt detta medan du pratar med en mycket trevlig och intresserad person på ett callcenter, i Indien. Det är som en mental lap dance. Och förstås riktigt bra teater.

Hela huset är fullt av konst. Här av Enrique Marty. Men det finns konst av Robert Wilson, Luc Tuymans, Romeo Castellucci, Jan Lauwers osv.

Spirit cooking

Köket är målat av Marina Abramovic. Med grisblod.

Motstånd

Ett glasbord av Fabre.

Troubleyn

Jan Fabres produktionshus.

Atropa

Kompromisslös, snygg, trendig, allvarlig, lågmäld, modern och antik, samtidigt. Guy Cassiers nya stycke ”Atropa” är en omskrivning av det trojanska kriget. En stor skärm i bakgrunden ger en elegant bakgrund till de positioner skådespelarna intar. På skärmen visas delar av scenografin uppförstorat, som vore stenhögen ett mycket intressant konstverk. Genom färgförskjutningar betonas stämningar samtidigt som motiven får ny mening. Man kan inte direkt tala om scenerier. De fyra kvinnorna, som spelar Ifigenia, Cassandra, Helena och alla andra kvinnor med tragiska öden i kriget, och den ensamme tyranniske mannen, Agamemnon intar olika positioner på scen. ”Det gyllene snittet” kommenterade Linus. De står och viskar texten, som är nyskriven med det trojanska kriget som backdrop. Rösterna är förstärkta så varje andetag hörs. Det är som geometri, installation och förstås väldigt bra teater. Det ligger när att tänka på Bush och de människor fått sina liv slagna i spillror i alla krig. Stående ovationer av den kräsna Antwerpen publiken…

Fotboll och teater

Det låg en shakespearianskt skugga över Cl-finalen igår, det måste erkännas. Speciellt när Cristiano Ronaldo stegar fram mot straffpunkten.

The Perfect library (7)

Jan Fabres tidskrift Janus.

En ny era för institutionsteatern?

I morgon åker jag och Linus Tunström (chef för Uppsala Stadsteater) till Antwerpen. Vi skall se Guy Cassiers nya stycke "Atropa". Jag vill visa Linus Toneelhuis, denna fantastiska teater och få reda på hur det går för detta unika projekt. Toneelhuis är den största av tre nationalscener i flamländska Belgien. Titta på loggan. Den består ett T för teaterhus. Bokstaven är byggd av sju olika namn. Dessa namn är de konstnärliga ledarna. De mycket olika scenkonstnärerna utgör teaterns hela repertoar, (förutom en mängd gästspel). Deras medarbetare är "ensemblen". En teater bestående av sju starka konstnärskap. En teater som både är en repertoarteater och en producerande enhet för turnerande verksamhet. Denna teater, kan om det visar sig fungera, utgöra embryot till en ny era för institutionsteatern...

Teatern:
http://www.toneelhuis.be/

Om uppbyggnaden:
http://www.toneelhuis.be/page.jsp?id=36

Om Guy Cassiers
http://www.toneelhuis.be/maker.jsp?ref=GUYCASSIERS

Om föreställningen vi ska se:
http://www.toneelhuis.be/productie.jsp?id=122

youtube:
http://www.youtube.com/user/toneelhuis

Info från VTI:
http://en.vti.be/factsheets/toneelhuis/index.html

Elitism vs folkighet

Jag blir ibland anklagad för elitism. I Stockholm stadsteaters chefrum blev jag kallad för borglig elitist. Mitt svar var:
- Borglig är jag fan inte.
Eliten ställs ofta mot folket, semantiskt, i vårt land. Elitistisk kultur mot folklig kultur, till exempel. I min värld är dessa två inte motsatser och dessutom väldigt svåra att definiera. Är man intresserad av någonting, fördjupar man sig i någonting, i stort sätt vad som helst, i fiske, i fotboll eller i kaffe, kommer man att lära sig en hel del och vilja veta mer. Denna törst efter kunskap kommer troligen göra att du ställer högre krav på upplevelsen. Du vill testa det där fruktiga kaffet från Panama eller åka till det där speciella stället och fiska. Är detta ett uttryck för elitism? Kanske. I sådana fall är jag gärna elitist. Eftersom alla intresserade människor är elitister. Jag kallar det hellre för en fördjupad nyfikenhet. Och min passion är teater.
(I och för sig också kaffe och fotboll...)

Ny bok inköpt på Konst-ig

En fantastiskt fin nyutgiven bok, eller egentligen utställningskatalog av MAC BA - (Museu d'Arte Contemporani de Barcelona.) Detta är en påkostad historieskrivning av den moderna teatern - det som Hans Thies Lehmann kallar för den Post-dramatiska teatern. Men här blandas olika sceniska uttryck, Bruce Nauman, bredvid, Schneemann, Beckett och Kantor. Kul också med det spanska perspektivet.

The Perfect library (6)

En DVD-bok utgiven 2006 med en sammanfattning av Nitschs aktioner, musik och dessutom en mycket faktaspäckad bok. 1962-2003.

Nitsch äcklets mästare

Precist äckel

Hermann Nitsch. Det är dags för honom nu. Jag och många med mig, antar jag, har extremt svårt för vad han representerar. I hans performancer, eller aktionstheater som han kallar dem styckas djur, nakna människor hängs upp på kors, kletas in i blod och inälvor. Blod, slem och sex i en väl komponerad helhet, utfört med klinisk perfektion. Tankarna går till tortyr, via ritual, backanal och vidare in på den faktiska händelsen och den kult som Nitsch själv personifierar.
I en performance från 1960-talet filmad i svartvitt hänger en kvinna i elegant klassisk tidsenlig frisyr på ett kors, benen särade och blodliknande substans hälls över hennes kön. Hon reagerar inte, utan ligger uttryckslös på korset. Nitsch demonstrerar alltid tydligt vad han gör. Hur han gör det. Han krossar tomater, blandar dem med ägg och geggan hälls över ett manskön. Bilden av den äckliga substansen på "fel ställe" räcker. Verkligare än så behöver det inte vara. Vår fantasi tar vid, bilden fastnar och äcklet placerar sig i solar plexus. Nej, jag är inget Nitsch-fan, alls. Men kan jag tänka mig Romeo Castellucci, Gisèle Vienne, Jan Fabre eller Abatoir Fermé utan Nitsch. Nej. Respekt.

Noréns paranoia

Jag ströläser Noréns dagbok. Den är kul utelämnade och han utsätter sig verkligen för sina egna projekt. Jag tänker på Bill Hicks som maniskt vrålar ut att han vill att musiker skall spela från hjärtat, han skiter i om de knarkar ihjäl sig. Han vill ha känsla! Norén går all in. Jag blir lite förvånad att jag nämns i en kort passage. Jag höll mig mer eller mindre utanför hela sju tre-grejen under DN-tiden. Jag satt bredvid Leif Zern i Hallunda när vi såg den, men upplevde inte alls något obehag. Jag hade en bra upplevelse och gottade mig i den tunna linjen mellan "konst" och "verklighet". Min tanke gick till Peter Handke och vi publicerade också hans syn på det omöjliga med verklighet på teaterscenen i Visslingar & Rop. Men debatten handlade om så mycket annat och var så infekterad att jag inte kände för att positionera mig i det sammanhanget. Jag ångrar mig lite idag. Det är viktigt att ta ställning. Men för Norén spelar det nog ingen roll. Han vill känna sig utanför. "Jag känner mig lite stolt att ha DN som fiende." Skriver han och utlovar hämnd: "Jag kommer inte att slå tillbaka förrän de inte väntar sig att jag ska det." Jag känner mig lite stolt över att vara missförstådd av Norén.

Tårtkalas? 

En riktigt bra orgie

Tårtan som har byggts under två timmars tid, en sex meter lång jättetårta ligger nu utsmetad på golvet. Alldeles nyss låg två tjejer och hånglade, insmetade i tårtan mitt på det långa bordet. De fick idén av två kalsongklädda inte så elegant stapplande killar som rullade över bordet. Killarna brölade, tjejerna poserade. Luften luktar slibbigt sött, tänk er billig champagne, grädde och sylt blandat med svett. Det är sött och kvävande samtidigt. Runt bordet dansar folk extatiskt till electro-disco. Det som utspelar sig är en scen i efterdyningarna av föreställningen De galna orgiernas era av Institutet i Malmö. Det är ”publiken” som ”interagerar”.
Det är den fjärde delen av fem i en serie engångsföreställningar om Romarikets fall. Själva ”föreställningen” var en tårtworkshop där texter spelades in av publiken och upp i högtalarna. Tårtan växte och indikerade att någonting kommer att hända efter bygget, men man är noga, tar sin tid. På väggen ser man det enda som indikerar backanal: En film projiceras av världens största orgie, 500 japaner har sex, samtidigt. Det roliga med filmen är att aktörerna är totalt koreograferade. Tänk er 250 par som gör exakt samma sak samtidigt… När tårtbygget är klart och en enorm tårta tronar mitt i lokalen, städas alla grädd- och syltrester bort från arbetsborden. Kvar är tre bord, och tårtan. Vi står runt om, hela lokalen är en scen och golvet är vitt. Tre personer kliver fram ur massan. Dessa tre tar av sig sina kläder. Stämningen är minst sagt förväntansfull och spänd. De behåller underkläderna på. Hon i mitten har långa lackstövlar, medan de båda andra har rätt intetsägande vardagliga underkläder. Då drar bandet igång – de har suttit tysta på sin hylla hela 2-timmarsworkshoppen. Nu spelar de tight electronica. Det är en riktigt snygg bild, men var det värt två timmars bak, och vänt? Den sexigt klädda lackbruden sjunger svalt i en nedfirad mikrofon där hon ligger. De andra två spänner sig så att de blir röda i ansiktet. Slut. That’s it? Eller? Efter en stund hörs trummor. In kommer en procession med fyra killar i svart som bär en kortege bestående av ett litet leksakshus (ett sånt plasthus som du kan köpa i leksaksaffärer, det svär rätt rejält mot övrig form). Det sitter uppenbarligen någon i huset, eftersom det ser tungt ut. Killarna håller huset över tårtan och ner kommer ett par mansben i pumps och ställer sig mitt på tårtan. Kjolen lyfts upp. ”Nu ska det kissas, tänker jag." Det är på något sätt logiskt. Men inget händer. Huset bärs ut och nu vet alla samtidigt på något sätt att det är slut. Bilden som har manats fram under 3,5 timmar med ett planerat antiklimax på slutet blir ett ännu större antiklimax än någon vågat ana… Det är som om vi väntat på de där urindropparna, byggt för dem, utan att veta det. Men så kom inget…

- ”Bubbel!” Hör jag någon ropa glatt. Uppenbarligen säljs skumpa för 100 kr flaskan i baren nu. En DJ börjar spela musik och jag tänker att nu drar väl alla. Det brukar man ju göra. Jag vet knappt några teatrar som lyckas behålla sin publik efter föreställningen, billig sprit och musik till trots. Alla tycks vilja byta lokal. Men inte här. Visst några går, men de flesta stannar. Stämningen förbyts till fest. Folk dricker och dansar. Ni fatttar? Där står ju en sex meter lång tårta mitt i rummet. Det dröjer inte länge förrän den första tjejen kommer utrusande helt nedkladdad. Jag får ungefär nu förklarat för mig att det samtidigt med föreställningen pågår en sado-masochistisk klubb under orkesterhyllan. ”Visst, säger jag. Troligt.” Jag blir dock motbevisad. Och nu ser jag kvinnan i latex och nakna bröst... Var kom hon ifrån? Var har jag hamnat? Jag sätter mig i ett hörn av lokalen och bestämmer mig för att föreställningen inte är slut.

 

Det hela får en perfekt avslutning. Precis när jag väljer att gå. Jag hämtar min svarta kavaj (troligtvis det enda plagg i lokalen utan gräddfläck) och tänker för mig själv: ”Det finns bara två sätt som detta kan sluta på. Antingen att någon blir full och halkar i geggan och slår sig rejält eller så blir det orgie på riktigt. Vilket som. Jag behöver inte veta.” När jag sätter på mig min kavaj så släcks ljuset. Musiken tystnar. Deus ex machina. Anders Carlsson (- han med dampumpsen i leksakshuset) står plötsligt på orkesterhyllan och förklarar att tekniken gått sönder. Han tackar alla. ”Ni har varit fantastiska…”

 

Detta var en av de bästa föreställningar jag sett i år...

 

 

 

The Perfect library (5)

1965 skrev Kirby boken "Happenings" där han ger en ännu hållbar historieskrivning av tidig performance. Kirby är en av mina favoriter och "the new theatre" har fått mig att tala om den uppdaterade teatern. Kirby har också skrivit om "a formalist theatre" och om "Futurist Performance". Han var med och startade den inflytelserika tidskriften TDR en gång i tiden tillsammans med Richard Schechner. Allt finns förstås i det nya biblioteket...

http://www.mitpressjournals.org/loi/dram?cookieSet=1

Ny bok i the Perfect library

Michael Kirby The Art of Time. Essays on the Avantgarde. Kom ut 1969.

Porrsyndromet

Jag är teoretiker. Jag tänker och skriver, sätter ihop och förmedlar. Jag skapar inte. Inte konst i alla fall. Jag blir sällan tagen på sängen av en intressant teori. De flesta är tankar som fäster vid en längre tradition. Liksom mina. Det är inte mycket som jag påstår som är eget. Det är hämtat, samplat och ihopsamlat. En sån där teori som golvade mig (eller i alla fall tung iakttagelse) kom från oväntat håll, från en praktiker, inte vilken teaterarbetare som helst utan en från kanske den minst teorityngda av scenkonstsorter: nycirkusen. Han sa: "Cirkus Cirkör har drabbats av porrsyndromet." Jag tänker efter. Tänker på kvinnan som objekt, om den mer och mer kommersiella scenkonstbranschen. Men får med tom blick erkänna:

-       Jag förstår inte vad du menar.

-       Alla som tittar på porr vill se pang på rödbetan. Man vill se sex, kropp och sprut. Kring detta väver man en handling, helt ointressant, ingen bryr sig, bara de någon gång kommer till sexet. Så är det med nycirkusen nu. Alla vill se risk och trick. Kring detta byggs en tunn historia eller tematik bara för att rama in det som folk egentligen vill ha. Man har inget att berätta.

-       Så sant, sa jag. Jag har till och med sett en tysk porrfilm med Romeo och Julia som tema.

-       Precis och nycirkus också.

Den tredje rösten

Det är intressant med festivalprogram. Samtidigt med dansbiennalen i Umeå var det 3:e upplagan av MADE-festivalen. Made står för Music, Art, Dance och sen något på E. Jag tackade ja att prata på biennalen om performance eftersom jag då fick en anledning att åka till MADE.
På programmet stod nämligen Meredith Monk, jag har själv velat presentera henne i Stockholm men inte lyckats. Monk är en av de stora inom performancefältet och har med sin syn på kroppen som instrument verkligen givit vår performativa kroppsuppfattning en välbehövlig uppsträckning. Hon jobbar med en röstbehandling som doftar sjuttiotal, jojk, spiritualism och konstig konst i en salig blandning. Det är lätt att stöta henne ifrån sig. Men det hon gör är att se kroppen som ett instrument, orden som ljud och rörelser som vibrationer. "The Dancing Voice". I hennes konsert blev jag helt stum av hur vackert samspelet var mellan henne och en annan sångerska. De stod ansikte mot ansikte en meter isär och sjöng koncentrerat och glädjefullt. De slukade varandras sång. Jag satt bara några meter ifrån dem, på andra raden i Norrlandsoperans stora salong. Jag kunde inte för mitt liv säga vem som sjöng vad. Rösterna dansade, inga ord bara nonsens, men blickar kroppar och vibrationer i rummet spred kärlek, glädje och harmoni. Det var troligen den vackraste kärleksscen jag sett på en scen.
På MADE-programmet förföjde denna röst mig sen. Den förryckta rösten. Den tredje rösten, med oklar avsändare, där var mäktige och tvärkonstige David Moss som sjöng i ett stycke av Heiner Goebbels. Erik Bünger gjorde en saklig powerpoint-presentation om just den inspelade, tredje rösten. Den elektroniska upptagningen. Mette Ingvartsen, Nordens i särklass coolaste performer, gav sitt gamla nakenstycke 50/50 (2004). Jag har inte sett det förut och blev mycket imponerad. Det är lätt att fastna i en diskussion om den nakna kroppen, objekt eller subjekt men Ingvartsen demonstrerar med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om den. Placeras hon som här bredvid Meredith Monk fokuseras mina sensorer på rösten, den
förinspelade, ärvda: Pavarotti, Deep Purple och hennes egna förvridna, stämma. Analog och förinspelad samtidigt.
Bra programmering hjälper till att öppna nya tolkningskanaler. Tack för det.

http://www.ubu.com/film/monk.html

http://www.aisikl.net/mette/

http://www.m-a-d-e.se/default.asp?id=6872&cid=11&type=U

Idag droppar mina beställningar in...

Laurie Andersons collected videos! Den har varit svår att få tag i.

It's like Steve Martin said: "Talking about music is like dancing about architecture"

The Perfect library (4)

Laurie Andersons postcard book! Jättefint skick.

Det kom ett paket

The Perfect library (3)

Dvd-tidskriften liveartwork.
http://www.liveartwork.com/

Skrattar så att jag gråter (2)

Jag försöker kväva skrattet. Magen krampar. Jag gråter. Tittar bort
från scenen och fokuserar på den svarta väggen. Försöker andas lugnt,
men då hör jag Ludde bredvid mig, hans inandning är hackig, han
misslyckas med att kuva sitt skratt och skratt smittar. Jag viker mig
dubbelt och är ohyggligt nära ett gapflabb, men jag sväljer det och
tar krampen medan tårarna rinner längs näsan.

Scenen är invigningen av Dansbiennalen i Umeå. Det har varit en
komisk afton, en ofrivilligt komisk afton. På många vis. Men när
hedersgästen på biennalen presenteras – hans meritlista är lång men
vi har aldrig hört talas om honom – med ett stycke som heter
Läggdags. En enkel säng står på scenen, stämningen är extremt
högtidlig, vördnadsfull. Det är ett kort solo och huvudpersonen själv
gör juckliknande rörelser och klär av sig för att sedan gå och lägga
sig. Jag kan inte riktigt redogöra för handlingen i stycket, eftersom
jag ju fokuserar på den svarta väggen. Vi skrattar dock inte åt den
gamle koreografen. Det är inte ett bra stycke, men ärligt och med ett
tydligt experimentellt uppsåt. Inget kul med det, verkligen inte.

Det är mitt fel. Jag introducerar en idé för Ludde mitt under
pågående sömnig dans. Tänk om allt är ett påhitt. Någon har hittat
denne man på gatan och skrivit ihop en meritlista, allt för att se
hur långt man kan driva med det vördnadsfulla guppandet i ankdammen.

Jag stirrar på den svarta väggen, försöker djupandas och ångrar mig
bittert. Jag får ta krampen i magen. Och skämmas.

The Perfect library (2)

Fyra skivor italiensk toppteater.

The Perfect library

Biblioteket tar form. Detta kommer bli sveriges första performancebibliotek. Här delar DVD, tidskrifter och böcker plats. 

Skrattar så jag gråter (Bill Hicks)

Hur ofta skrattar man egentligen åt komedier, komiker? Ibland kan stämningen som piskas upp vara nog. Man sitter och ler. Myser. Eller så är det tänkvärt. Ofta gör jag en mental anteckning när något intelligent sägs som: "I don't make the rules I just enjoy them." Som Frasier säger. Fan så bra! Garvar jag, nej. Jag antecknar.

Bill Hicks. Känner ni till honom? Vilken snubbe. Tyvärr är han död, annars skulle jag bjuda in honom bums. Snacka om scenkonst! Mimik, timing, spets, och jävlar vad jag garvar. När han i Sane Man först häcklar rökarna i publiken. Han frågar hur många rökare har vi i huset? Några spridda Ja-rop... Sen drar han igång en monolog om hur lite energi de har och hur de hostar upp slem. Nästa fråga är förstås hur många icke-rökare det finns i lokalen. Väckelsestämning! Yeah! Då drar den svartklädde arge komikern upp sitt paket ur fickan och det visar sig att den oömma behandlingen som rökarna fått bara var förspelet. "The only reason I don't quit smoking is that I don’t want to become one of you." Sedan följer en oöverträffad kaskadspya över allt som icke-rökarna representerar. När han efter en stund vänder sig till sina enda kompisar kvar i publiken: Rökarna. Frågar han: Hur många cigg röker du om dan? Ett paket, svara den avslappnade puffaren. Ett paket! Vad är det för bögerier sätter Hicks igång. Jag gör av med två tändare om dan!

Jag gjorde klassikern. Jag hittade Hicks genom att få höra om hur min favorit Denis Leary snott allt sitt material från Hicks. Jag avfärdade kritiken med sedvanlig postmodern distans. Det är inget fel att inspireras av andra. Det finns inget som är nytt i alla fall. Men oj vad pinsamt. Jag tycker fortfarande Leary är kul, men nu är det lite svårt att hetsa upp sig...
Det är lite som pojken sa: Men vem är den här Jimi Hendrix? Måste han härma Lenny Kravitz?